Det finns så många grejer som man funderar över när det gäller epeplepsi och varför den ska vara så svår och förstå och om man ska se den som en otur sjukdom eller handikapp finns många ord för det.

Men vad jag tro och ser det som är det en otur som sagt visst alla kan få det när dom som minst anar det och  förstår inte vad det är som händer med dom som sagt.

Och vissa har ju jätte svårt och snacka om detta och vissa har inte det och det är såna som jag ser turen på som klarar av att berätta att dom har det.

Medan man själv, har jätte svårt och snacka om det man måste fundera  hur man ska säga det att man har epelepsi som sagt.

Jag får ju vara tacksam att jag har den turen som bara får anfall på natten som kan vara 1-2 gånger i månaden.

Men det är ju jobbigt endå på sätt och vis att man alltid måste ha nån under samma tak om man skulle få ett anfall som sagt.

Man har fått medeciner som ännu inte har börja bita på mig men bara som anfallen lindrigare men det är ju alltid nånting som sagt i allafall om man säger på det sättet då.

Hade ju ett anfall nu i veckan och minns ingenting efter åt brukar annars följa med min sambo när han ska i väg runt om i landet men stannade hemma hos mina föräldrar denna gång och fick anfall.

Men fick ingen förklaring på det anfallet var .

Sen sa min sambo  sa när vi var på middag hos min föräldrar att han tror att det har mycket med  miljön och göra och hur det ser ut omkring och hur man påverkas.

Och så tror jag att det stämmer också, för jag  bodde ett tag i en gruppbostad och fick rätt ofta anfall sen när jag flyttade till min sambo så då blev dom lindrigare och lungare än vad dom var  när man bodde i denna grupp bostad man hade en massa människor omkring sig som behövde personal och grejer och en stor korridor som fick mig att känna mig instängd.

Hade ångest hela tiden var på otroligt dåligt humör börja tröst äta och såna saker var inte alls kul som sagt.

Och nu är det helt tvärt om som sagt och känns riktigt skönt också att jag flytta där i från som sagt.

Nu trivs man bra med sig själv känner mig trygg och i trygga händer också och det är något som jag alldrig gjorde där i gruppbostaden.

käkade frukost sen stack jag och sen var borta till natten kom tillbaks kunde inte somna låg vaken så där hölls det på.

hej och välkommen till er som har epelepsi

jag kommer skriva här mycket om min epelepsi och ni som känner igen er får gärna höra av er tja och över huvudtaget så klart.

Jag är en tjej på 27 år som nu mera bor med min kille.

Har bott i 2 olika gruppboende och tyckte det var lika jobbigt båda gångerna och kände mig rätt instängd också och tyckte det var jobbigt.

Har haft epelepsi sen jag var  ungefär 1 och ett halvt år men aldrig haft anfall på dag tid bara på nätterna kan jag få

har prova en massa olika medeciner men ingen som ännu har bitit på mig men lindra mina anfall rätt mycket och blivit lungare och det är ju alltid en början om man kan säga så.

Jag brukar få anfall 1-2 gånger i månaden och som barn hade jag flera gånger i veckan anfall och blir var dom så kraftiga så jag kunde få feber och blev hemma.

Och blev retad i skolan för min epelepsi och som gjorde att jag började vägra att gå,man blev mycket tillbaka dragen och rätt skygg av sig man vågade inte säga i från mycket dåligt själv förtroende hade man högsta grad.

Men i allmänhet nu mera så är jag inte lika blyg av mig som man har varit .